Hamburgaren har verkligen, som bekant, fått ett uppsving i den svenska matkulturen på senare år. Plötsligt tycks det inte finnas något slut på de kombinationer för smaklökarna som kockarna (och amatörerna!) sätter ihop; portobellosvamp, sötpotatis-pommes, tryffel-majo och friterad ost (bara för att nämna några trender på hamburgerkedjorna under 2010-talet). Det som förut kanske endast stod att finna på en finkrog finns nu på närmsta grill-kiosk. Men, i och med utvecklingen blir naturligtvis kunden/konsumenten/matälskaren också mer kräsen. Var och varannan är nu, så att säga, hamburge-konnesör. Vi ställer krav på välgrillat kött (helst ekologiskt och svenskt), knapriga pommes frites (knepet, om du gör dem själv, är att vara helt säker på att du dragit ur vattnet ur potatisen innan du friterar den), och färska (och helst ekologiska) grönsaker. Det är en positiv trend som går hand i hand med den som menar att människor är mer och mer medvetna om att det de äter är bra för såväl naturen som för dem själva. Och för gommen.
En bra och komplett hamburgare innehåller en kulinarisk liten sensation för varje del av tungans smak-receptorer. Som bekant är de fem olika smaker vi känner; surt, salt, sött, umami och beska. Det mest självklara och av sig självt avklarade när du sätter ihop din drömburgare är umami-smaken. Den finns naturligt (och naturligtvis) i köttet. Det är inte nödvändigt att krydda en god färs särskilt mycket, salt och peppar räcker gott. Saltet löser du med en bit stekt fläsk eller bacon, sötman med ketchup eller en annan god sås (sötma finns också i hamburge-brödet. Baka själv för den allra bästa känslan), och beskan finns i salladen du toppar med. Använder du till exempel förut nämnda bacon, krispig sallad och en mör köttbiff har du också fått med olika konsistenser i burgaren – det näst viktigaste för helhetsintrycket. Lägg upp och njut! Eller, ge dig bara iväg och köp en hamburgare i Hagsätra…